Öppettider idag

John Scott: 11.30 - 02.00
Se alla öppettider »

Adress

Södra Hamngatan 2
Tel: 031-80 75 50031-80 75 50
Hitta hit / Karta

Lunchmeny
Boka konferens

Det vildas rike

Kreativ lokal för det lite större sällskapet
anpassad för föreläsningar, konferenser och bröllopsarrangemang.

Max antal: 60 pers
Mått/Storlek 4,90*10,80m (53m2)
Utrusning: Projektor, högtalare och WIFI

 

 

 

 

Läs mer

~~
“I norden är konsten icke en produkt af lyckan utan af längtan”


Vem skulle yttra dessa ord om den nordiska konstens drivkraft, om inte en av ledarna för opponentrörelsen, Richard Bergh. Och vilken tavla kunde bättre beskriva denna längtan som var så typisk för det nordiska måleriet än hans ”Nordisk sommarkväll”, målad 1899-1900. Målningen blev konstnärens mest berömda och fick dessutom stor internationell spridning under 1980-talet genom den amerikanska utställningen ”Northern Light”.

”Nordisk sommarkväll” kom att bli ett av de sista förvärven i paret Fürstenbergs stora konstsamling. Pontus Fürstenberg var överförtjust i tavlan och snålade inte när tavlan skulle säljas. ”4000 kronor” föreslog Richard Bergh med darrande stämma. ”Jag skall gärna betala 6000 kronor!” utropade Pontus och kunde därmed runda av sina år av samlande och mecenatskap med en tavla som har blivit en sinnebild för de ljusa sommarkvällarna i norr.

”Nordisk sommarkväll” är även inspirationskälla till ett av våra vackra rum som vetter mot Brunnsparken. En iscensättning och återskapare av den romantiska sommarnatten, som stilfullt och med en klang av bitterljuvt vemod skildrar en hundraårig längtan om det nordiska skymningsljuset. Ett utmärkt rum för att resonera och filosofera, drömma och briljera, utbyta känslor och minnen.

Bruno Liljefors skriver senare till Fürstenberg och tackar för hans visade förståelse vid affären med ”Räfvar”. Huruvida konstverket till slut målades i en ny version och om Liljefors fick sina ”800 dollars”, är en historia som vi lämnar utanför det här huset. Men Pontus Fürstenberg var inte bara mecenaten med en generös ficka att låna pengar ur. Han uppmuntrade självklart konstnärerna i sitt stall att på egen hand skapa sin framgång. Och visst kunde det ligga i Fürstenbergs intresse att Liljefors blev representerad i Amerika.

Bruno Liljefors är tillsammans med Anders Zorn och Carl Larsson bland de mest kända och uppskattade sekelskifteskonstnärerna. Kanske berodde det på att de alla borrade ned sig i motiv som vid den tiden upplevdes som oerhört svenska. Anders med sina avklädda dalkullor, Carl och hustrun Karin med sina klassiska hemmamiljöer och Bruno som klev rakt in i den svenska granskogen.

Bruno Liljefors var inte bunden av impressionismens principer att måla motivet i dess rätta tid och miljö. Istället hände det att han tog med sig både vilda och döda djur hem till sin ateljé och målade av dem där. Det arrangerade i scenen skulle förstås inte märkas men iscensättandet som sådant var lika okej som att måla på plats i naturen. Naturligtvis kunde en skiss göras i skogen och färdigställas i olja på duk hemma i ateljén. Ändå känns särskilt ”Räfvar” väldigt spontan och full av liv, som om han har fäktat fram penseldragen och målat färgerna med riktiga grenar och löv. Det naturrealistiska uttrycket är också väsentligt skild från Richard Berghs stämningsromantiska ”Nordisk sommarkväll” såväl som från Ernst Josephsons energiska ”Näcken”.

Bruno Liljefors liv bjuder i övrigt på en del kuriosa. Han ingick som ung tillsammans med sina bröder i ett cirkussällskap som kallade sig för Bröderna Manzondi. Liljefors såg säkert en likhet mellan sin egen akrobatiska kropp och rävens smidighet och intelligenta manövrar. Det fysiska i akrobatiken och intresset för människokroppens vighet och spänst kan spåras i Liljefors skildringar av djurens lek och rörelser, flax och hopp, språng och smygande. Den smidiga konstnären fick dessutom nytta av sina cirkuskunskaper när han skulle klättra upp i träden för att rita av fiskgjusar!

Han kände en stor respekt för sina modeller: ”Naturen är hård, ’grym’ som det heter. Djuren får nog gå igenom en del ibland”, skriver Liljefors i sin bok ”Det vildas rike” där han manifesterade sin passion för den nordiska faunan. I boken förutspår Liljefors att framtidens bössa är kameran. Men upplever vi inte naturen och djurens rike mer magiskt när en tavlas penseldrag och färgnyanser avspeglar naturens egna texturer, skuggor och färgskiftningar? Med hjälp av Bruno Liljefors blir den gäckande naturen åtkomlig för storstadsmänniskan.

Prenumerera på vårt Nyhetsbrev